Publicerad 2009-10-05, uppdaterad 2011-01-05
“Klockan är fyra på morgonen och vi kan inte sova eftersom de israeliska bomberna faller med öronbedövande dån, en var 5-10 minut. Det är skrämmande. Barnen skräms av varje ljud och ropar på oss trots att vi finns intill dem. De känner sig inte säkra och de vet att vi inte är starka nog för att skydda dem, de vet att vi också är vettskrämda. Adam som är 10 år frågar varför Abu Mazen [Mahmoud Abbas] inte skickar någon som kan skydda oss. Adam är astmatiker och vi måste vara försiktiga så att han inte får en allvarlig astmaattack på grund av stressen. Vi somnar sent, utmattade. ”
Följande natt hörde jag hur porten slog igen. Det var våra grannar som hade mottagit ett samtal där de fick tio minuter på sig att lämna huset eftersom det skulle bombas. Den gamla kvinnan grät och bad till gud att israelerna skulle skona huset. Jag vet hur hon kämpade i åratal för att spara pengar till husbygget. Hon var mycket stolt över familjens hus och nu väntade hon, hennes fem barn, deras fruar och män samt barnbarn på att huset skulle bombas utan att de visste varför. Vi var alla chockade och grät.
Tio minuter gick, sedan en halvtimme, två timmar och huset stod kvar. Vi insåg att de utsatts för en bluff men många människor hade fått sina hem sprängda efter att de mottagit en sådan varning. De var utmattade och skräckslagna.
Kriget mot Gaza fortsatte med bombardemang från det israeliska flygvapnet, flottan, och pansarvagnar samt obemannade flygfarkoster som guidade eldgivningen och sköt överallt. Det var smärtsamt att gå ut från de platser där vi sökt skydd när vi upptäckte skadorna på våra liv och hem. Värst av allt är de mentala skadorna hos de unga.
Jag har upplevt alla krig och flera perioder av våld. Detta är den allra värsta av dem alla. 1948 utropades staten Israel och vi tvingades lämna Beer Sheba. Jag var fyra år gammal och jag minns hur jag sökte skydd med min farfar i hans hus som var stort nog att rymma många familjer och grannar. Jag minns fortfarande sirenerna under de nattliga flygräderna och ljudet av de israeliska flygplanen och bomberna.
Jag minns Suez-kriget 1956 när Israel, Storbritannien och Frankrike attackerade Egypten. Gaza ockuperades sedermera av Israel och från vårt fönster såg vi flera döda kroppar på gatan. Vi tvingades söka skydd i vårt hus under vapenhot från israeliska soldater. Jag var vettskrämd och minns att jag kissade på mig. Först i mars 1957 tvingades Israel att lämna Gazaremsan och Sinaihalvön. 1967 slog Israel till mot Egypten, Syrien och Jordanien. Jag studerade medicin i Alexandria och kontakten med min familj bröts när Israel ockuperade Gaza. Min far berättade för mig att många människor hade dödats.
Jag var i Gaza när den första intifadan bröt ut och jag såg många grymheter. Soldater slog sönder armar och ben på barn och deras fäder arresterades, flera hundra dödades och tusentals skadades. Jag var där när den andra intifadan bröt ut och Israel svarade med att använda F16-plan och bombningar som förstörde stora delar av den palestinska infrastrukturen, inklusive flygplatsen och departement.
Israel började sedan använda obemannade flygfarkoster och apachehelikoptrar vid sidan av F16-planen, de obemannade flygfarkosterna tar bilder och vissa avfyrar missiler. Israel har blivit en avancerad krigsmakt och dess armé sägs vara en av de bästa i världen. Vad vill Israel åstadkomma, säkerhet och fred? Det är inte rimligt att de verkligen tror sig kunna uppnå detta enbart genom militär övermakt.
Men vi står ut och kommer att övervinna detta. Jag har alltid propagerat för fred med Israel, men inte längre. Kriget i Gaza har avslöjat Israel som en hemsk apartheidregim som arrogant använder sig av sin brutala militära övermakt för att döda oskyldiga civila. Samma metod som användes vid massakern i Deir Yassin 1947 tas åter i bruk med stor kraft. Målet är att fördriva människor och tvinga dem att underkasta sig den israeliska viljan.
Israel använde Camp David-avtalet [1978] med Anwar Sadat för att starta bosättningsexpansionen på Västbanken. Osloavtalet med Yasser Arafat användes för att ytterligare expandera bosättningarna. Israel har aldrig velat ha en rättvis fred. Israel vill ha ett land som är tömt på sitt folk. Det är dags att kräva rättvisa, en väg till fred som går genom rättvisa. Vi får inte ge upp våra rättigheter och särskilt inte flyktingarnas rätt att återvända. Vi kan inte skriva under ett fredsavtal med Israels apartheidsystem. Vi måste stödja motståndet och uppmuntra till icke-våldsmetoder. Vi måste koncentrera oss på att bygga upp en framtid för oss själva, våra barn och vårt land.
Vi måste först sträva efter att avveckla Israels apartheidsystem. Först när vi behandlas som jämlikar kan vi få fred. Vi behöver en fred mellan jämlikar. Rättvisa och lika rättigheter är vägen till en hållbar fred. Godhjärtade israeler och människor över hela världen skall gå med i vår kamp.
Det kommer att bli vapenstillestånd i Gaza och livet kommer gradvis att återvända till det normala, men Israels fokus kommer långsamt att skifta till Västbanken där de planerar att dubbla antalet judiska bosättare och ytterligare öka kontrollen över Jerusalem.
Översättning: Jonas Hansson