Publicerad 2015-04-27, uppdaterad 2015-06-25
Från piren i Gazas hamn är solnedgången fantastisk. Ovanför dyningarna som rullar in mot stranden övergår skenet på himlen från rosa till djuprött innan solen flimrande sjunker ner i havet. Familjer som flanerat i hamnen börjar dra sig hemåt från den yttersta piren innan mörkret faller. Inne i hamnen kan de ännu köpa drycker, nötter och smågodis från små vagnar längs med hamngatan. I skydd av de två pirarna ligger nu hundratals fiskebåtar för ankar i vattnet eller uppdragna på land för natten. Även i Gaza finns det ett vardagsliv, ett liv fyllt av arbete, möten och förväntningar.
Det är på vårvintern 2015. Jag önskar att livet här alltid var lika tryggt och självklart som hemma. Men spåren efter krigen ses överallt – bakom försäljarna ser jag bombade hamnkontor med svärtade väggar sedan sommarens krig, vid infarten till hamnen ligger resterna av Gazas Ark som skulle bryta sjöblockaden inifrån, nu bara ett förvridet rostigt järnskelett. Några meter längre bort finns en hög minnespelare med namnen på de turkiska medborgare som pliktade med sina liv under attacken på Mavi Marmara 2010. På stranden intill dog fyra lekande barn i somras i en bombattack...
Gaza är under blockad, till lands och till havs. För att få tillräckliga fångster behöver fiskarna i Gaza, precis som hemma, komma ut från kusten. Men Israel sätter upp gränser för hur långt de får fara, ibland sex sjömil, ibland tre, ingen vet vad som gäller för dagen. Därför har många fiskare skadats eller skjutits till döds och fått sina båtar och garn beslagtagna av den israeliska marinen.
Till lands är gränsen till Egypten nu i princip helt stängd. Från Israel kommer bara begränsade mängder ”godkända” varor till Gaza. Det som man behöver mest nu, efter att tusentals hus förstörts under krigen sedan blockaden av Gaza började 2007 är byggmaterial, men det lilla som kommer in över gränsen förslår inte långt. Under sommarens krig blev över 100.000 Gazabor hemlösa. Men i de mest utsatta områdena, Shuja’iya öster om Gaza City och i Khuza’a på landet öster om Khan Yunis söderut har inget hänt sen sommarens krig och massförstörelse. Världen utanför Gaza möttes i Kairo i oktober förra året i en givarkonferens, men bara några ynka procent av det utlovade biståndet till Gazas återuppbyggnad har utbetalts.
Jag besöker på uppdrag av Palestinagruppernas i Sverige den palestinska medicinska biståndsorganisationen PMRS (Palestinian Medical Relief Society). PMRS stöds av Palestinagrupperna i Sverige och Sida. Sjukvården i Gaza är katastrofalt överbelastad berättar PMRS chef i Gaza Dr Ayed Yaghi. Det är brist på allt inom sjukvården inklusive lön till personalen. Idag är möjligheterna till specialistvård i Gaza ytterst små och bara enstaka patienter får tillstånd att passera den enda gränsövergången Erez för att via Israel komma till något av de palestinska specialistsjukhusen i Jerusalem eller på Västbanken. Samtidigt lider en allt större del av befolkningen av kroniska sjukdomar som högt blodtryck, hjärtinfarkt, stroke och diabetes. Infektionssjukdomar och magtarmsjukdomar är mycket vanliga på grund av trångboddhet och brist på rent vatten och fungerande avlopp.
I detta svåra läge är PMRS ett viktigt komplement. Man har fasta kliniker över hela Gazaremsan men också ett system med mobila kliniker som idag betjänar tolv områden i Gaza. Under kriget mångdubblades de mobila klinikerna för att kunna nå de mest utsatta områdena. Om inte ekonomin satte stopp skulle man utöka sin verksamhet radikalt, inrätta fler fasta öppenvårdskliniker och låta de mobila enheterna göra fler besök i fattiga områden. All sjukvård inklusive mediciner är gratis för patienterna. Nu när arbetslösheten är 75% och halva befolkningen är under 18 år skulle knappast någon ha råd att betala för mediciner eller undersökningar.
Jag följer med den mobila kliniken, som startar från Gaza City tidigt på morgonen. Vi kör via kustvägen söderut. Det är soligt, men kyligt i luften. Här och var ligger små fiskebåtar uppdragna på stranden, några har tagit sig ut genom bränningarna och fiskar längre ut, men väl inom synhåll från stranden. Längre ut till havs finns ju den osynliga linjen, som kan vara förenad med livsfara om man passerar den. Strax söder om Gaza City ligger Tell es-Sakan, där man funnit rester av en fem tusen år gammal boplats, Här har det bott kananiter, filistéer, israeliter, araber och andra folk i omgångar sedan urminnes tider. Enligt Bibeln är ju israeliterna och araberna halvsyskon – gemensamt påbrå från Abraham borde vara en utmärkt grogrund för ett liv i sämja och broderskap…
Minibussen är fullastad med mediciner, sjukvårdsutrustning, bord, stolar. En chaufför, två sjuksköterskor, en laboratorieassistent, en psykolog och två läkare. Jag passar på att fråga var de kommer ifrån. Jo, klart att de alla bor i Gaza, men jag vill veta var deras familjer bodde före 1948. Bara två kommer ursprungligen från Gaza, de andra kommer från platser utanför Gaza, som tex Majdal eller Isdud norrut, dagens Ashqelon och Ashdod. Palestinierna där fördrevs söderut till Gaza på senåret 1948 och har aldrig kunnat återvända. De fick senare se en del av sina gamla städer och byar tas över av grannarna i söder, egyptiska judar, som blivit en bricka i stormaktsspelet om Israel.
Målet för dagen är Khuza’a, nära gränsen till Israel, där vi möts av bombade och sammanfallna hus. I ett hus där ”bara” framväggen kollapsat sitter en gammal kvinna i en stol med frånvarande blick. Det är som en teaterscen, kusligt öppen för alla som passerar, man ser rakt in i huset från vägen. Hon har fortfarande en arm gipsad sedan kriget. Vi stannar till och ber henne komma till den mobila kliniken. En del av dem som förlorade sina hem här bor nu i containrar i närheten. De står uppställda så att det bildats smala gator mellan dem där barn stojar, kvinnor och män sitter på stolar utanför sina små krypin. Varmt på sommaren och kallt på vintern - och mycket trångt.
Den mobila utrustningen tas ut från bussen och sätts upp inne i en container. Och patienterna börjar komma, många med infekterade småbarn i följe. Prov tas, recept skrivs och mediciner delas ut till de cirka 75 patienterna som kommer. Efteråt tar vi en liten promenad österut men det finns en osynlig linje på ca 500 meter från gränsen som man gör klokt i att inte passera. Vi ser ett högt israeliskt vakttorn i grå cement längre bort – och vi går tillbaka för att inte riskera beskjutning. I somras gick även israeliska marktrupper in i Khuza’a, förstörde hus, fördrev befolkningen, varav en del fördes över till Israel för förhör. Idag är det tyst och stilla - området framför oss är bördigt men får inte brukas på order av Israel, något som medför att flera tusen hektar mark ligger i träda från norr till söder. Markerna är bördiga där vi går och på ett av fälten bjuder en bonde oss att smaka på mogna sockerärtor.
Nästa dag kör den mobila kliniken ner till Rafah vid gränsen till Egypten, nu stängd. Den mobila kliniken sätts upp i Shokah, ett område i de östra delarna av Rafah, som likt Khuza’a varit hårt utsatt under krigen. I Shokah bor många beduiner och fattigdomen är utbredd. Därför uppskattas den mobila klinikens återkommande besök med fri sjukvård. I närheten ligger ruinerna efter den tidigare internationella flygplatsen i Gaza, invigd av Bill Clinton och Yasser Arafat 1998, som en efterdyning av senare havererade Osloavtalet. Den fungerade i två år innan den förstördes av Israel, tomma husskelett vittnar fortfarande om förödelsen.
Så fortsätter den mobila kliniken dag efter dag med besök runt om i Gaza, ett mödosamt arbete som ger hjälp åt många behövande. Men klart inte tillräckligt. I Gaza Citys östra utkanter, i Shuja’iya, var de mobila klinikerna en viktig del av den akuta sjukvården under kriget i somras. Förstörelsen här är värre på många håll, kvarter efter kvarter ligger söndertrasade. I en del hus finns ibland något rum kvar, någon vägg är intakt – och där bor folk kvar med risk för att begravas i nya ras. Rabah Abu Shanab, en familjefar i 60-årsåldern, bodde före kriget granne med Al Wafa, ett rehabiliteringssjukhus, som bombades under kriget. Idag återstår inget. Hans hus förstördes också och familjen på arton personer bor nu intill det gamla huset i ett skjul gjort av bräder och korrugerad plåt. Golvet är av sand, en eldstad mitt på golvet avger en blå, irriterande rök, små snuviga barn hostar i röken och kylan. Det regnar utanför, vintrarna blir ofta kalla i Gaza och nyligen var det några som frös ihjäl längre bort, utan tak över huvudet.
Som alla husägare med förstörda hus har Rabah Abu Shanab satt upp en stor skylt utanför sitt förstörda hus, med sitt och några av sönernas namn, med telefonnummer och ID-nummer. Och skrivit hur stort huset var och hur många som bodde där. Så att alla och världen ska veta vad som en gång fanns där, före bombningarna i somras. Sedan i augusti har nämligen inget hänt, inget uppbyggnadsarbete pågår. Man har röjt fram delar av de gamla gatorna, men sedan är det stopp. Pengar och byggmaterial saknas. Framför ett annat sammanfallet hus ligger en man och hackar i marken. Han letar fram och hackar sönder rester av cementblock, samlar ihop dem i säckar som sedan lastas på en åsnekärra för att köras bort, malas ner och bli till byggmaterial igen. När vi passerar hackar han just fram en liten rosa barndräkt från jorden, håller upp den mot oss och skakar på huvudet. Kan man någonsin förstå rädslan och vanmakten hos de som bodde här under bombningarna? Hus utan skyddsrum! Tvåtusen människor dödades under kriget, varav 500 barn.
Det är en paradox att Israel stödde det framväxande Hamas i Gaza men sedan dödade flera av dess högsta ledare. Sedan det demokratiska valet 2006 har även västvärlden bojkottat Hamas i stället för att samtala. Israels motstånd mot att ta itu med grundfrågan - ockupationen, blockaden – gör att krigen fortsätter och oskyldiga människoliv spills på bägge sidor. Inte någonstans i Gaza känner jag mig osäker eller omgiven av terrorister, tvärtom, Gazaborna är oerhört vänliga och gästfria trots det katastrofala läget. ”Welcome, Gaza is your home!” fick jag ofta höra. Men frihetslängtan är enorm, man längtar ut och vill kunna resa fritt. Man vill återförenas med familj, släkt och vänner. Inte ens splittrade familjer, där någon i familjen hamnat utanför Gaza, tillåts återförenas. Men de flesta jag mötte älskar sitt Gaza, havet, ljuset och vill bo kvar – men som fria människor, inte i ett fängelse.
Sju mil norrut, i Tel Aviv är kriget långt borta, folk har jobb, mat och tak över huvudet. Solnedgångarna över havet i Tel Aviv är lika vackra som i Gaza, men där slutar likheterna. Under sommarens bombningar av den försvarslösa civilbefolkningen i Gaza slöt de flesta invånarna i Tel Aviv upp i rollen som offer för en ondskefull aggression, raketerna från Gaza. Nu är sommarens krig glömt och stränder, caféer, klubbar och teatrar är fullsatta igen. Det liberala Tel Aviv har hämtat sig, men någonstans vet man att allt ska upprepas igen och igen, men gör inget, säger inget. Tystnaden är en av vår tids största fiender.
Nu har den sittande och tillträdande premiärministern i Israel förklarat att det inte blir någon palestinsk stat. Det betyder fortsatt ockupation, blockad och återkommande krig. Med en sådan politik återstår bara för världen i övrigt att pressa Israel till en rättvis fred. Israels verkliga fiender är inte palestinier eller BDS - utan dess egna oförsonliga politiker.
Text och foto: Lars Linnersten
STÖD PGS SAMARBETSPARTNERS I GAZA GENOM PALESTINAINSAMLINGEN 90 11 57 - 8