Felmeddelande

  • Deprecated function: Function create_function() is deprecated in require_once() (line 580 of /data/0/a/0a9f194f-5f91-48a8-a8b4-17d51c38dd9b/nublirdetnytt.palestinagrupperna.se/public_html/includes/cache.inc).
  • Deprecated function: Function create_function() is deprecated in require_once() (line 580 of /data/0/a/0a9f194f-5f91-48a8-a8b4-17d51c38dd9b/nublirdetnytt.palestinagrupperna.se/public_html/includes/cache.inc).

Som knappast kan ha undgått någon har Jan Guillou, en av de långvarigaste och trognaste Palestinavännerna i Sverige, bland annat som redaktör för Palestinsk Front, föregångaren till Palestinagrupperna i Sveriges nuvarande tidskrift Palestina Nu, beskyllts för att ha varit någon form av KGB-agent för omkring fyrtio år sedan. Har det någon betydelse för Palestinagrupperna och solidaritetsrörelsen för Palestinas folk?

Jo, om det hade varit sant, kunde det kanske ha haft viss betydelse för Palestinarörelsens trovärdighet. Men det är naturligtvis inte sant. Redan dagen efter Expressens första ”avslöjande” förklarade jag på direkt fråga från en Expressen-journalist att jag trodde på Guillous förklaring, att han i slutet av 1960-talet hade nappat på en kontakttrevare från en KGB-agent för att göra ett journalistiskt scoop genom att avslöja KGB:s verksamhet i Sverige, ungefär som han senare avslöjade både IB:s och CIA:s aktiviteter. Detta svar var tydligen inte tillräckligt intressant för att publiceras, i varje fall inte i de utgåvor av Expressen jag haft tillgång till. Därför beslöt jag att göra en utförligare, relevant kommentar på denna plats, dock först efter att ha läst Guillous memoarbok ”Ordets makt och vanmakt”. Det var ett klokt beslut.

Vattentätt alibi

Det visar sig nämligen att det i memoarboken finns ett ”alibi”. På sidan 305-306 berättar Guillou hur han på en presskonferens 1976 om ett avslöjande i FiB/Kulturfront om CIA, av en SvD-journalist får frågan om det inte är dags att, efter svenska IB och amerikanska CIA, ta itu med ”en ännu större spionorganisation”, d v s KGB. Guillou kommenterar:

”I det läget var jag någon sekund från att säga för mycket. Jag arbetade nämligen sedan mycket länge med ett sådant uppslag, jag var rätt optimistisk om möjligheterna. Men liksom tillfälligheterna gick vår väg när det gällde CIA, ett jättescoop utan någon särskild ansträngning från min sida, gick tillfälligheterna helt fel när det gällde KGB. En man blev sjuk, en annan bytte oväntat jobb och en KGB-officer blev hemkallad och inget mer finns att säga.”

Naturligtvis finns här inte alla de dramatiska detaljer som presenterats nu. Men här finns ett tydligt bevis för att tesen om att KGB-kontakterna inte var spioneri utan ett journalistiskt förarbete till ett planerat skandalreportage, inte uppfanns av Guillou när han blev offentligt ”avslöjad”, utan fanns i hans medvetande som en självklarhet långt tidigare. Att han inte omgående hänvisade till dessa rader när han blev offentligt hudflängd kan bara förklaras med att till och med den stöddigaste av de stöddiga bakom fasaden är en vanlig skröplig människa som blev så skakad av att vara mediedrevets offer att han glömde att han faktiskt har ett ganska vattentätt alibi.

Från förlust till vinst i Palestinadebatter

Att Guillous solidaritet med det förtryckta och fördrivna palestinska folket är uttryck för ärligt engagemang framgår tidigt i memoarboken och är knappast någon nyhet för alla som läst hans Hamilton- och Arnböcker. Vi samarbetade ofta i det tidiga 70-talets många Palestinadebatter, som Guillou målande beskriver. Kanske överdriver han en aning när han beskriver hur jag lärde honom att besegra Per Ahlmark, i vars debattskola jag som ungliberal, till skillnad från socialisten Guillou, hade lärt mig alla de fula trix jag nu kunde rikta mot läromästaren själv. Men Guillou har helt rätt i att dessa debatter, som pro-israelerna ofta vann i början, efterhand som Palestinavännerna lärde sig och den israeliska ockupationens grymma vardag blev synligare, förvandlades till formliga verbala blodbad för Ahlmark&Co. En som insåg sanningen var Thomas Hammarberg som ganska snabbt bytte sida och nu sedan åtskilliga årtionden gör stora insatser för alla folks rättigheter, däribland palestiniernas. Som Guillou påpekar ledde utvecklingen till att debatterna upphörde. Det gick inte få någon Israel-försvarare att ställa upp mot oss i öppna debatter.

Offer för Israel-lobbyns försök till karaktärsmord

När Israel-försvararna inte längre kunde vinna sakdebatter om Palestinafrågan övergick de till personlig smutskastning och försök att ”karaktärsmörda” de Palestinavänliga debattörerna. Guillou är inte den ende som utsatts för detta, gång på gång, men han var ett tidigt offer, inte minst genom att begå ett misstag. Han fejkade att han deltog i en palestinsk gerillaraid inne i Israel, ett fejk som han nu både erkänner och beklagar. Det ledde givetvis till en generalattack från Ahlmark som beskyllde honom för att ”på ort och ställe försökt, och kanske lyckats, döda israeler”.

Som Palestinavän skall man helst aldrig begå misstag, de plockas fram och utnyttjas av Israel-försvararna i evighet oberoende av hur ofta man erkänner och beklagar dem. Det handlar ju, för vår tids Israel-försvarare, inte om att försöka bevisa att Israel har rätt i sak – att det är omöjligt har de insett - utan enbart om att stämpla Palestinavänner som föraktliga personer, judehatare och terroristsympatisörer.

Wikipedia – lekplats för Israel-lobbyn

Ett exempel på hur detta fungerar nämner Guillou i sin bok – ”det förment demokratiska nätuppslagsverket Wikipedia där allmänheten har rätt att skriva sina fienders biografier” (s 285). I hans biografi, liksom i min, intar vandringslögnen om att vi för tjugo år sedan skulle ha stött Ahmed Ramis antisemitiska Radio Islam en framträdande plats. Att vi båda dels påpekat att vi givetvis aldrig stött Radio Islam, utan likt många andra demokrater bara låtit oss bli intervjuade där och försvarat dess rätt att existera - innan dess antisemitism hade framgått, spelar ingen roll, lika litet som att vi offentligt välkomnade domen för hets mot folkgrupp när den avkunnades. Inte heller går det att korrigera sådant på Wikipedia, eftersom den s.k. ”demokrati” som Wikipedia tillämpar betyder att så snart någon seriös person rättar en felaktighet om personer som Guillou eller mig, dröjer det bara några minuter tills felaktigheten är tillbakasatt av någon Israel-lobbyist. Hur detta går till, minut för minut, liksom de ofta absurda diskussionerna, kan man i öppenhetens och demokratins namn följa på Wikipedia. Men förhindra att ens biografi förvrängs av politiska fiender kan man inte.

Avslöjade IB-infiltratör i PGS

Jan Guillou är dock tillräckligt hårdhudad för att överleva alla försök till karaktärsmord, nu senast KGB-affären. Det har vi i PGS och Palestinarörelsen anledning att vara tacksamma för.
Inte bara för att han är en trogen stödjare i allehanda former, utan också för att det sannolikt är tack vare honom vi, troligtvis, under många år sluppit infiltratörer. En höjdpunkt i boken är nämligen berättelsen om hur han avslöjar IB:s spion i Palestinagrupperna, Gunnar Ekberg, en person som upprepade gånger försökte locka ärliga Palestinavänner att begå våldsdåd och andra brott. Som bekant var det dock inte Ekberg som åkte i fängelse, utan Guillou. Det säger mycket om vilken sorts krafter Palestinavännerna - och palestinierna – har emot sig.

Därför är det förstås ingen tillfällighet att det var i Expressen ”avslöjandet” om Guillous påstådda agentverksamhet för KGB kom. Visserligen finns numera en del vettiga skribenter också i Expressen, t ex Anna Dahlberg, men historiskt har Expressen varit Israel-lobbyns liv och husorgan. Samtidigt är det beklämmande att också en del annars kloka Aftonbladsskribenter, som Olle Svenning och Staffan Heimersson, inte kunnat låta bli att instämma i hånskrattet mot att Guillou tycktes ha blivit tagen på bar gärning. Också jag skulle, efter många år som debattpartner och jaktkamrat på 70- och 80-talen, kunna berätta om konstiga episoder och irriterande personlighetsdrag. Men om vem kan man inte göra det? Som Jesus sa: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen.

Palestinasolidaritet – röd tråd i Guillous yrkesliv

När slutfacit för Jan Guillous yrkesliv en gång skrivs kommer hans insatser för Palestinas folk att inta en tätplats. Såväl i hans journalistik som i hans romanförfattande, finns upprördheten över den historiska orättvisa som palestiniernas utsatts för som en röd tråd och uppenbar drivkraft. Hur mediekänd och pengarik han än har blivit har han aldrig vikit en tum från solidariteten med Palestinas folk, trots att han vet att det är ett säkert sätt att bädda för upprepade försök till karaktärsmord. Frågan är bara vem han ska påstås vara agent för nästa gång. Shin Bet kanske?

Per Gahrton Ultra Boost

Område: 
d6_nid: 
1 528