Publicerad 2009-10-05, uppdaterad 2009-10-20
Mahmoud Abbas reträtt om Goldstonerapporten- ett ödesdigert misstag
På morgonen, fredagen den 2 oktober, fick jag ett mejl från Sydsvenskans debattredaktör där han bekräftade att han skulle publicera en artikel av mig om Goldstonerapporten, men undrade om jag inte skulle aktualisera texten med anledning av Palestinska Myndighetens beslut att dra tillbaka sitt stöd för rapporten (SDS 3/10).
Jag hittade en nyhet i Haaretz som vagt hänvisade till ”sources” i Genève, som visade sig vara den israeliske ambassadören som hade påstått att hans palestinske kollega anförtrott honom nyheten. Ingen särskilt trovärdig källa, kan man tycka. När jag kollade på al-Quds hemsida blev jag lugnad. Där fanns en stort uppslagen dementi av Saeb Erekat, PLO:s förhandlingschef. Uppgiften om det tillbakadragna palestinska stödet för Goldstonerapporten ”saknar varje form av sanningshalt” (arin min al-saha tamaman), röt Erekat, men tillade lite kryptiskt att PLO bara är observatör, inte medlem, i FN:s människorättskommitté och därför inte kan dra tillbaka något stöd vare sig för denna eller någon annan rapport. Var det en brasklapp? Det verkar så.
Redan på lördagen (3/10) kunde de palestinska tidningarna rapportera att Palestinska Myndighetens ekonomiminister avgått i protest mot PLO-ledningens agerande i Genève. Det var dessutom den andra protestavgången ur Mahmoud Abbas’ regering på kort tid. Nyligen avgick ministern med ansvar för Jerusalem som protest mot alltför svagt motstånd från den Palestinska Myndigheten mot Israels omfattande omstrukturering av staden i syfte att ”judaisera” den och tränga ut den palestinska befolkningen.
Man kunde förstås spekulera i att PLO:s agerande i Genève var ett led i förhandlingarna med Hamas om en gemensam front. Inte bara Israel, utan också Hamas har ju kritiserats i Goldstonerapporten och anklagats för människorättsbrott. Flera uppgifter de senaste dagarna har talat om framsteg på vägen mot en efterlängtad palestinsk enighet.
Men den teorin fick en första knäck när det rapporterades att Fatahs ledning tog avstånd PLO-delegationens agerande i Genève. Och teorin bröt slutligt samman när det Hamasstyrda Palestine Information Center i Gaza på söndagen publicerade ett uttalande av Mohamed Nazzal, medlem av Hamas-ledningen, där han starkt protesterade mot Mahmoud Abbas’ medverkan till att Goldstonerapporten ajournerats till mars 2010. Nazzal betecknade Abbas’ agerande som ”defaitistiskt och omoraliskt” och varnade för att ajourneringen betyder att Goldstonerapporten i praktiken är politiskt död. Han passade också på att ge Saeb Erekat en släng för dennes uppenbarligen lögnaktiga dementi.
Ovanpå detta har protesterna börjat strömma in från det palestinska civilsamhället. Söndagskvällens (4/10) nyheter på TV-kanalen al-Jezira dominerades av kritiska kommentarer från palestinska och arabiska observatörer. Fjorton palestinska människorättsorganisationer, med Adalah, Badil och al-Haq i spetsen har i ett gemensamt uttalande förklarat att ”uppskjuten rättvisa är detsamma som förnekande av rättvisa”. Det sekulära oppositionspartiet al-Mubadara, vars ledare Mustafa Barghouthi kom tvåa med sjutton procent av rösterna vid presidentvalet 2005, har fördömt Abbas-agerandet.
Om det nu inte var hänsyn till Hamas, vad är det då som förmått Abbas-regimen till detta obegripliga och impopulära agerande? Samstämmiga rapporter hävdar att inte bara israelerna utan också USA och EU utövat starka påtryckningar. Kanske finns det ett dolt samband med reträtten i Genève och frigivningen av en handfull kvinnliga palestinska fångar i utbyte mot en video som visar att Hamas’ israeliske krigsfånge lever och är frisk. Men det avgörande måste ha varit att USA och EU har lovat att få igång en ”fredsprocess”, vilket, enligt deras propaganda, skulle ha omöjliggjorts av en regelmässig hantering av Goldstonerapporten, med dess inriktning på att israeliska (och palestinska) ansvariga för krigs- och människorättsbrott under Gazakriget skall kunna ställas inför internationell domstol.
Har Mahmoud Abbas inget lärt av historien? Palestinierna har gjort ofantliga reträtter under 42 års ockupation – och vad har de fått i utbyte? Enligt samstämmiga palestinska vittnesmål – från dem som är tillräckligt gamla för att minnas – är ockupationen idag mångdubbelt värre än den var på 70- och 80-talen, d v s före upprättandet av en palestinsk myndighet och före PLO:s erkännande av Israel och övergång från väpnad till enbart politisk kamp. I utbyte för att man slutat slåss (i varje fall PLO och Fatah), åtagit sig att själv administrera sin maktlöshet och misär, accepterat att nöja sig med 22 procent av det ursprungliga Palestina och erkänna en judisk stat på 78 procent av det egna landet, har man fått – en EU- och USA-finansierad byråkrati som gör att ett litet palestinskt ledarskikt kan leva relativt gott, medan majoriteten av palestinierna har dömts till både fattigdom och maktlöshet och, inte minst, hopplöshet.
Hela denna strategi var försvarbar i ett läge där det såg ut som om det trots allt pågick en irreversibel process i riktning mot en palestinsk stat. De enorma palestinska eftergifterna var inte rättvisa, men de var realpolitiskt rimliga med hänsyn till rådande maktförhållanden. Fram till mordet på Rabin 1995 fanns det anledning att hysa visst hopp. Men redan när Netanyahu blev premiärminister första gången, 1996, stod det klart att de ensidiga eftergifterna inte skulle leda till framgång. Det bevisades slutgiltigt när ”krigaren” Sharon fick makten. Och nu har Israel en så extremt nationalchauvinistisk regim att både Begin och Sharon vid en jämförelse framstår som relativt moderata!
Att eftergiftsstrategin havererat betyder inte att alternativet är hemmagjorda raketer eller annat urskillningslöst våld, ja, knappast våld överhuvudtaget. Inte ens rättfärdigt motstånd, typ Norge mot nazisterna eller befrielserörelser i Algeriet eller Vietnam, är rekommendabelt i ett läge när styrkeförhållandena såväl globalt som regionalt är så enormt skeva till palestiniernas nackdel.
Bara på ett område har palestinierna en total överlägsenhet – när det gäller folkrättsligt stöd för sin sak. Palestinierna har rätten och moralen på sin sida. Det är naturligtvis på den grundvalen en icke-våldslig kamp bör föras, såväl av diplomater som av politiker och ”vanligt folk”. Palestinierna har rätt att göra ytterligare eftergifter om gränsdragningar och liknande i en eventuell seriös förhandling som leder fram till en palestinsk stat. Det är palestiniernas sak att avgöra vilket ytterligare pris de vill betala i ett sådant sammanhang. Men att göra eftergifter när det gäller människorätt och internationella rättsprinciper utan annat i utbyte än vaga och till intet förpliktande uttalanden om en ”fredsprocess”, samtidigt som bosättningarna oavbrutet expanderar och omvandlingen av Jerusalem till en helt judaiserad stad fortsätter i snabb takt och tiotusen fångar försmäktar i israeliska fängelser - det är varken moraliskt eller taktiskt rimligt. Denna åsikt delas uppenbarligen av mycket vida kretsar i det palestinska samhället.
Förhoppningsvis blir det både president- och parlamentsval i det palestinska området 2010.
Gissningsvis kommer reträtten i Genève att spela en icke obetydlig roll. Det är helt rimligt. Utan folkrätt och internationell rättskipning är palestiniernas frihetskamp chanslös. Därför måste strävan att få Palestina-konflikten och dess aktörer integrerade i det internationella rättsystemet på samma sätt som så många andra konflikter, vara punkt ett i varje seriös palestinsk befrielsestrategi. Först när israeliska människorättsbrytare ställs inför internationell domstol och Israel drabbas av sanktioner – precis som f d jugoslaver och rwandier, Sudan och Nord-Korea – finns det en chans att gå vidare mot en fredlig och rimligt rättvis lösning för världens kanske mest misshandlade folk, palestinierna. Därför var Abbas-regimens reträtt i Genève ett misstag som det är upp till det palestinska folket att dra slutsatser av.
Per Gahrton New Air Max 2017 Mens Sneakers Sale,Official New Air Max 2017 Womens Online