Felmeddelande

  • Deprecated function: Function create_function() is deprecated in require_once() (line 580 of /data/0/a/0a9f194f-5f91-48a8-a8b4-17d51c38dd9b/nublirdetnytt.palestinagrupperna.se/public_html/includes/cache.inc).
  • Deprecated function: Function create_function() is deprecated in require_once() (line 580 of /data/0/a/0a9f194f-5f91-48a8-a8b4-17d51c38dd9b/nublirdetnytt.palestinagrupperna.se/public_html/includes/cache.inc).

Det är mitten av juli och alla skolor har sommaruppehåll. I nästan tre månader har vi bott i den här trerummaren i Hebron – jag plus mina kollegor Daniel och Emily. Snart är vårt jobb för det Ekumeniska följeslagarprogrammet slut och det är dags att återvända till våra respektive hemländer och därifrån föra kampen mot ockupationen vidare. På anslagstavlan med veckans arbetsschema står det ”10:00–12:00 The Loop (Daniel & Per Anders)”.

I vanlig ordning övar jag och Daniel vår bristfälliga arabiska i taxin som tar oss igenom det så kallade H1-området. Här utövar den palestinska myndigheten sin jurisdiktion. Det kan ibland krävas ett tränat öga för att se tecknen på ockupationen här – speciellt eftersom skillnaden till det ställe vi är på väg emot är så stor. För oss är Bab alzawie tröskeln mellan dessa två världar. Här förnimmer vi vad ett fritt Palestina faktiskt skulle kunna innebära. Hebron är en storstad med ordentlig spännvidd mellan det moderna och det traditionella. mode- och sportaffärer samt marknader för frukt och grönt och väldigt mycket folk överallt. Här börjar vår bevakningsrunda, vår ”loop”.

Vi tränger oss nedför vår inslagna väg och hälsar på folk vi möter. Många skiner upp när de ser oss och emblemet på våra västar. Det är svårt att motstå frestelsen av nyfriterad falafel eller gudomlig hummus här. Något börjar dock ändra sig i landskapet ju längre vi kommer. Här är inte lika trångt med folk på gatan längre – och det är allt glesare mellan butikerna. Så tornar den upp sig över hustaken på vår högra sida; Beit Hadassah – en av de fyra israeliska bosättningarna mitt i stadskärnan. Och kort därefter tar vi klivet över det osynliga strecket in i en annan värld – den israeliska ockupationen i miniatyr. I H2-området bor cirka 30 000 palestinier och 850 israeliska bosättare. Här råder fullständig israelisk kontroll, och den militära och polisiära närvaron är mycket stor.

Framme vid bosättningen Beit Romano stannar vi upp och betraktar den gula vägspärren vilken blockerar tvärgatan upp till Shuhadagatan – en gång i tiden Hebrons viktigaste affärsområde. Idag får bara bosättare, militär och polis vandra denna minutlånga gångväg till Shuhadagatan. utan denna rörelserestriktion hade det inte stått ”The Loop” – i själva verket en ofrivillig omväg – på följeslagarnas anslagstavla. Soldaterna i sina vakttorn betraktar oss alltmedan vi betraktar dem.

Vid Kasbah-området känner vi historiens vingslag sitta djupt i väggarna hos den stad som har flera millennier på nacken. Här stänger affärerna tidigt – en del redan klockan 14:00. Detta hänger kvar sedan andra intifadans svåra utegångsförbud och strejker. Längs den vindlande gatan springer vi ihop med Zleikha muhtaseb, en kär bekantskap. Hon känner varenda gatsten i Hebron och är förmodligen den bästa guide man kan hitta i området. Under vårt samtal gör hon oss uppmärksamma på resterna av en av de gamla israeliska militärgrindar som började användas i början av 1980-talet för att kontrollera stadens befolkning då bosättningarna etablerade sig. Vi pratar om vikten av att bevara historiska lämningar till eftervärlden; här ett fysiskt föremål som kanske stärker oss i kampen för fred och allas lika värde.

Jamal Maraga bjuder på te i sin lilla hantverksbutik som han drivit nästan så länge han kan minnas. Vid det här laget har vi kommit så djupt in i H2-området att det inte bara är eventuella turister eller palestinier från H1 som lyser med sin frånvaro. Anledningen blir uppenbar när vi lyfter blicken upp mellan husväggarna och ser det kraftiga metallgaller som bågnar under högar av sopor, sönderslagna möbler, stenar och annan bråte. Bakom denna fasad av skräp som bosättarna slänger ned från ovanvåningarna skymtar israeliska vakttorn med beväpnade soldater. Jamal frågar sig hur underligt det måste vara för en soldat med fågelperspektiv däruppe att bara stillatigande blicka ut över all denna misär. Trots att många palestinier ståndaktigt håller fast vid sina små butiker är det inget tvivel om att denna kanske mest traditionella del av Hebron är döende. Och nästa vandringsetapp är också den känslomässigt mest krävande. De desperata affärsägarna bönar intill förödmjukelsens gräns om att vi ska köpa något från deras butiker. De tittar snett och konkurrerande på varandra i detta hårda klimat som ockupationen skapat.

”Alhamdulillah” svarar Raed när jag frågar hur hans nacke mår. Raed Abu alRmeileh blev det första offret för bosättarvåld som jag fick erfara efter bara två dagar i Hebron. När han tog upp sin mobiltelefon för att filma två bosättare som agerat hotfullt mot några palestinska tjejer attackerades han av bosättarna och fick ett kraftigt slag med en läskburk i nacken. Bara ett kvarter därifrån guidade jag en delegation med nio svenska riksdagsledamöter. Efter att ha försäkrat oss om att det var säkert att passera uppståndelsen i incidentens efterspel såg jag i samtliga politikers ögon att de var skärrade och helst bara ville därifrån. Innan de steg på bussen tillbaka mot hotellet i Betlehem lyckönskade de mig under mitt uppdrag och bad om att få ta del av mina rapporter. Området kryllar ständigt av israeliska soldater och gränspoliser. Likväl bekräftade den gränspolis jag tillfrågade att man inte lyckats fånga förövarna.

- Transformation trick! Säger Daniel för jag vet inte vilken gång i ordningen. Det har blivit dags att ta av oss västarna. De vägspärrar som står i direkt anslutning till Abrahammoskén vaktas inte av militär utan istället gränspolis. Och på sistone har det visat sig allt svårare för oberoende folkrättsobservatörer att lyckas passera. Jag minns mycket väl när jag skulle möta en delegation från Svenska kyrkan på andra sidan vägspärren. Efter att ha blivit ljudligt utskälld med frågor som ”Who do you work for?!” beordrades jag att vända om. Jag fick göra mitt bästa för att hitta rätt i och med en lång och krånglig omväg för att till sist, över 20 minuter försenad, hitta min delegation. Då många palestinier möter den här sortens rörelserestriktioner på daglig basis är det inte mer än rätt att även jag får smaka på hur detta känns, tänker jag. Väl förbi vägspärren och Abrahammoskén gör det vedertagna begreppet ”spökstaden” sig påmint. Vi är framme vid den vägspärr där inga som helst palestinier får passera. Idag nickar bara soldaterna instämmande åt oss och vi passerar utan att behöva visa några ID-handlingar. Vi möter ett sällskap med fem bosättare på väg i motsatt riktning. Från och med nu är spökstaden total; kvarter efter kvarter med igensvetsade dörrar och utrymda affärslokaler och lägenheter. Anledningen till förvandlingen från affärs- centrum till spökstad är lika sorglig som ironisk. Den 25 februari 1994 öppnade bosättaren Baruch marzel helt utan förvarning maskingevärseld mot bedjande muslimer inne i Abrahammoskén. I massakern dödades 29 palestinier och ett hundratal skadades. I och med de upplopp som därefter följde införde den israeliska militären en allt strängare separationspolicy mellan stadens bosättare och palestinier. Dessa restriktioner utökades under den andra intifadan och slår än idag så gott som uteslutande mot den palestinska befolkningen i en rad strukturella människorättskränkningar. Mängder av palestinier har under årens lopp lämnat sina bostäder och arbeten i detta nu surrealistiskt spöklika landskap.

Plötsligt hör vi springande steg bakom oss. Det är soldaterna vi nyss passerade vid den förra vägspärren som nu skyndar ikapp oss. De säger att bosättarna vi nyss mötte observerat att vi inte visade våra ID-handlingar och kräver att så sker. Efter att ha bevisat att vi inte är palestinier fortsätter vi uppför den ödsliga Shuhadagatan. När vi närmar oss Cordobaskolan känner vi igen två av de yngre eleverna som idag är ute på promenad med sin farfar. Så fort de får syn på oss springer de fram och ger oss varsin stor kram. Detta är så hjärtskärande vackert men likväl sorgligt. I precis denna sekund föreställer jag mig att de två små tjejerna känner sig väldigt glada och trygga där med oss, sin farfar, sommarlovet och det vackra vädret – som om ockupationen plötsligt vore bortblåst. Men när de fortsätter sin promenad föreställer jag mig också att deras känsla av trygghet sakta sjunker till ”normalnivån” för den här staden – i en värld med militärer och bosättare.

Vår förmiddagsrunda är snart över, men innan vi går nedför trapporna – som nu deklarerats en militärzon – tillbaka till Shuhadagatan stannar vi i vanlig ordning upp en stund och betraktar den märkliga utsikten. Härifrån ser vi tre bosättningar på rad längs Shuhadagatan, taggtråden som slingrar sig intill barnens väg till skolan, dagiset där militären för inte länge sedan rev den nybyggda toaletten eftersom bygglov fattades, en palestinier som prövar lyckan i hopp om att får passera vägspärr 55 – med föga chanser, två bosättare med maskingevär som vandrar ned- för gatan där palestinier är förbjudna att vistas... Och strax runt hörnet finns vägen ut till Bab alzawie där vi började vår loop. Detta är ockupationen i ett nötskal.

Text och foto: Per Skytt

This Weekend's Hottest Sneaker Releases (And Where to Find Them)