Publicerad 2017-10-18, uppdaterad 2019-04-23
Det var krig i Gaza, men det var sommar och de var trots allt barn. Åtta pojkar från en av Gazas stora fiskarfamiljer, Baker, hade under ett avbrott i striderna 2014 gått ned till stranden för att spela fotboll och leka kurragömma bland de skjul som fiskarna använder för att för vara sina nät. De kunde inte veta att den israeliska flottan hade fått syn på dem. Den första granaten dödade Ismail, 10, som sprungit iväg för att hämta en boll som farit iväg. De övriga pojkarna började springa i riktning mot hotellet Al Deira. De var nästan framme när nästa granat exploderade och dödade Muhammed, 11, Zakarias, 7, och Ahed, 10 – mitt framför ögonen på de journalister som kommit till Gaza för att bevaka kriget, och som satt på hotellterrassen och arbetade. Det var tydligt att den som avfyrat den första projektilen hade siktat på de flyende pojkarna.
Tre år har gått när vi på årsdagen av deras barns död möter Ismails pappa Muhammed, och Ahed, pappa till Zakarias och farfar till Ahed, i deras hem i Gaza City, men deras smärta är nästan lika rå som den var då, när de höll sina sönderslitna barns kroppar i sina armar.
– Varje gång jag går till stranden spelas allt upp igen, som en film, berättar Muhammed. Jag minns hur jag fann dem på sjukhuset, täckta av blod.
– Varför gjorde de det, frågar Ahed, säkert för tusende gången. Han menar israelerna. De måste ha sett att det bara var barn.
Men även om pojkarna Baker förmodligen var krigets mest uppmärksammade palestinska offer, tack vare de journalister som blev vittne till händelsen, var de långt ifrån de enda. Av de mer än 2 200 som dödades under de 50 dagarna som Israels attack pågick var 500 barn. Av dem var 180 under 5 år, enligt B’Tselem.
Enligt israeliska soldater som slogs i Gaza var de många civila dödsoffren ingen slump, eller ett utslag av ”stridens hetta”, utan resultatet av en systematisk och medveten policy som gick ut på att det var tillåtet att göra nästan vad som helst för att skydda israeliska liv. I praktiken innebar det att soldaterna hade order att skjuta på allt som rörde sig, utan att ställa några frågor och utan att behöva försvara sitt handlande. Det framkom i en samling med vittnesmål från soldater som deltagit i operationen som släpptes efter kriget av den israeliska människorättsorganisationen Breaking the Silence. I den kan man till exempel läsa att ”instruktionerna var att skjuta omedelbart. Vilka du än fick syn på – om de var beväpnade eller obeväpnade, det spelade ingen roll. Instruktionerna var tydliga. Vilka du än möter – skjut för att döda. Det är en uttrycklig order.”
”Människor som tittar ut genom ett fönster – för att uttrycka det milt: de kommer inte att se något mer”, berättade en annan soldat. ”Du ser en person och om stridsvagnsbefälet tycker att han verkar misstänkt öppnar du eld. Du ber inte om auktorisation, för ingen kommer att be om en förklaring. Det känns inte det minsta konstigt för det var vad vi gjorde i nästan varenda strid vi var med om.”
I den stämning som rådde i den israeliska armén – och med de order som getts – var det med andra ord garanterat att misstag skulle begås, misstag som möjliggjordes av den fullständiga likgiltighet inför palestinska liv som gjorts till officiell israelisk policy, och som skulle kom ma att få fruktansvärda konsekvenser för Gazas befolkning.
Men familjen Baker tror inte att det var ett misstag som dödade deras pojkar. Ahed är övertygad om att Israel sköt med avsikt, och att de gjorde det eftersom även unga palestinska pojkar en dag kommer att vara stora nog för att kunna bära ett vapen. Även om han är noga med att betona att det inte är det som han uppfostrar sina barn till.
– Jag vill att de ska leka och gå i skolan.
Det faktum att ingen har ställts inför rätta för mordet på deras barn har gjort familjens sorgearbete ännu svårare. Muhammed och Ahed, och Aheds fru Sharifa, har svårt att förstå hur hela världen genom den samlade presskåren kunde bli vittne till attacken, och ändå fick det inga konsekvenser för Israel.
– Varför är palestinska liv så billiga, vill Ahed veta. Världen såg våra barn dödas men ingen brydde sig. Om någon dödade en katt på gatan skulle de se till att gärningsmannen straffades, så varför får vi aldrig någon rättvisa? Varför står Israel alltid över lagen?
Israels armé gjorde en egen undersökning av händelsen, men lade ned den efter ett år. Precis som i fallet med alla andra civila som dödades i Gaza 2014 lade Israel skulden på Hamas: strandskjulen där pojkarna lekte användes i själva verket av ”Hamas flotta”, hävdade Israel. Ytterst få israeler har under den 50-åriga ockupationen ställts inför rätta för krigsbrott, och de som fått reprimander för att brutit mot arméns regler under Gazaoperationerna har bara gjort sig skyldiga till lindriga brott, som stöld. I Gaza ger man ändå inte mycket för israelisk rättvisa. Familjen Baker vill att Israels handlingar i kriget ska granskas av den internationella domstolen i Haag. De önskar att de själva hade råd att anlita advokater.
– Om det fanns någon internationell rättvisa skulle Israel bli fällt, konstaterar Muhammed. Det fanns vittnen.
Catrin Ormestad
Artikeln är pubilderad i skriften Palestina - Berättelser som går att beställa gratis mot portokostnad från PGS: info@palestinagrupperna.se