Publicerad 2008-01-12
Ur Palestina Nu nr 2/2006 - 30 år av solidaritet
[img_assist|nid=506|title=|desc=Foto: Catrin Ormestad|link=none|align=left|width=450|height=600]
De israeliska soldaterna kom, och palestinierna flydde från sina hem, över gränsen till de omgivande arabländerna. Vissa hamnade i Jordanien och Syrien, andra i Libanon. De tog få av sina ägodelar med sig när de gav sig av, men de flesta behöll nycklarna till sina hus.
Palestinierna kallar den stora fördrivningen då staten Israel bildades 1948 för al-Naqba, den stora katastrofen. Och den pågår fortfarande. 57 år senare har tälten visserligen bytts ut mot betonghus, och i de jyttriga gränderna kan man hitta butiker, verkstäder och marknader, men människorna som bor där är fortfarande flyktingar.
Palestiniernas situation i Libanon skiljer sig från den i andra arabländer, där de ofta är integrerade i samhället. I Libanon däremot har de aldrig tillåtits bli medborgare eller lämna de stora flyktinglägren, där de lever hopträngda under bedrövliga sociala och ekonomiska förhållanden. De saknar alla rättigheter och utsätts för en systematisk diskriminering. De får inte äga mark eller lämna egendom i arv till sina barn, och de är förbjudna att ha ett fyrtiotal yrken.
Den libanesiska regeringen ger dem heller ingen som helst social omsorg. FNs flyktingorgan UNRWA har utvecklats till en stat i staten och ombesörjer sjukvård, social service, avlopp och skolor etc, men klarar ändå inte av att möta människornas alla behov. Palestinierna i Libanon är därför beroende av olika NGO och välgörenhetsorganisationer för att få det som medborgare i andra stater tar för givet.
1997 startade Palestinagrupperna ett CBR-projekt med sjukgymnastik och rehabilitering i flyktinglägren Beddawi utanför Tripoli och Nahr el-Bared, nära den syriska gränsen. Svenska sjukgymnaster som utförde ideellt arbete på Palestinska röda halvmånens sjukhus upptäckte att det bland palestinierna fanns en grupp som var särskilt utsatta: de som hade något funktionshinder. I lägren fanns ett stort antal handikappade barn som saknade möjligheter till utbildning och fysisk träning. De förlöjligades och gömdes undan. Svenska team av sjukgymnaster utbildade lokal personal, som senare tog över verksamheten.
Totalt finns 16 anställda på centren i Beddawi och Nahr el-Bared som Palestinagrupperna stöder med utrustning och löner, men man får även hjälp av ett antal volontärer. Cirka 320 personer får hjälp genom CBR-projektet, de flesta barn mellan en månad och tolv år. Många har flera typer av funktionshinder. Det kan till exempel vara personer som blivit funktionshindrade genom krigsskador eller olyckor, ärftliga defekter, förlossningsskador, hjärnhinneinflammation, vilket åstadkommit cerebral pares, mentala problem, autism, beteendestörningar och dövhet.
En av dem som fått hjälp ända sedan han var liten är Mohammed al-Haijj i Beddawi. Han är nio, lika gammal som CBR-programmet i Beddawi, och har smala ben och händer och rödaktigt hår. Han sitter på soffan i familjens vardagsrum och ler blygt. Hans lillebror leker på golvet med några klossar, och hans mamma Ruba bjuder på te. Hon är så ung att hon ser ut att vara Muhammeds syster. Han var hennes första barn och hon var bara sexton när han föddes. Men hon förstod ändå att det var något fel på Muhammed.
– Jag märkte att han inte kunde sträcka ut armarna, berättar Ruba. Och han klarade inte av att sitta när de andra barnen kunde det.
Hon tog med sig Muhammed till olika läkare i Tripoli, men ingen upptäckte något fel på pojken. Det dröjde åtta månader innan hon kom till en läkare som gav Muhammed diagnosen cerebral pares, och ordinerade sjukgymnastik. På sjukhuset i Beddawi träffade Ruba det svenska teamet, som visade henne övningar hon skulle göra med Muhammed. Han får besök av en Community worker varje vecka, och extra stöd i skolan. Eftersom Muhammed har svårt att skriva får han göra proven muntligt, och idrotten får han delta i på sina egna villkor. Han har klarat sig bra i skolan, bättre än genomsnittet, och vill gärna bli engelsklärare när han blir stor.
Och Muhammed har anledning att vara glad. Han fick hjälp tidigt, och han har föräldrar som haft råd att betala för de nödvändiga operationerna och för extra terapi i Beirut. Hans familj bor alldeles utanför flyktinglägret och det bättre ställt än den genomsnittlige palestiniern i Libanon.
Men även barn som inte kommer från välbeställda familjer får möjligheter till ett drägligt liv genom CBR-projektet, till exempel Hussein Dakoon. Han är också 9 år och cp-skadad, men hans förutsättningar är sämre än Muhammeds. Han är yngst i en stor syskonskara, och han kommer från en fattig familj.
En gång i veckan kommer han till CBR-kliniken i Nahr el-Bared med sin mamma. Han har en blick som är full av bus och ler okynnigt utan framtänder, men han är liten för sin ålder. Benen är magra och halsen och ansiktet benigt. Mamman hjälper honom av med jackan och Siham börjar träningssessionen. Hussein får klättra upp och ned för en ribbstol, dra i ringar, stiga upp och ned på en pall och öva på att hålla balansen på en gummiplatta. Även om Husseins förutsättningar inte är lika goda som Muhammeds har det ordnat sig för honom. Precis som Muhammed klarar han sig bra i skolan. Jag frågar om han har vänner och vad han tycker om att göra på rasterna, och Hussein visar genom att sparka med foten. Fotboll! Hans kompis Walid hjälper honom upp och nedför trapporna. Engelska och arabiska är favoritämnen. Och framtiden?
– Han vill bli snickare, göra skåp och bord åt sin mamma.
För både Muhammed al-Haijjs och Hussein Dakoons föräldrar var det självklart att deras barn skulle gå i skolan. CBR-projektet syftar inte bara till att ge sjukgymnastik till barnen och hjälpa dem med hjälpmedel, utan även till att ge funktionshindrade tillträde till olika institutioner i samhället som skolor och dagis.
Men alla barn klarar sig inte lika bra som Muhammed och Hussein. I UNRWA-skolorna är det inte ovanligt med femtio barn i varje klass, vilket gör att barn med särskilda behov har svårt att hänga med. I Nahr el-Bared har emellertid barn med cp-störningar möjlighet att få stödundervisning på CBR-kliniken. I ett litet, fräscht klassrum med rosamålade väggar och pedagogiska planscher och leksaker har nio glada barn samlats för att ha matte under ledning av Manal. Manal och en ung lärarassistent delar upp barnen i smågrupper och låter dem träna på siffrorna. Varje barn räknar högt, från ett till nio, och hela gruppen klappar i händerna när någon fullgjort uppgiften. Manal går fram till svarta tavlan och ritar äpplen och trekanter. Lilla Madiha kallas fram, och hon skriver under stor koncentration in siffror i figurerna. Hela klassen applåderar.
Madiha lyser av stolthet när hon sätter sig i bänken igen, och för ett ögonblick glömmer jag att hon och de andra barnen är de mest utsatta i en redan utsatt grupp, de palestinska flyktingarna i Libanon. Men i Beddawi och Nahr el-Bared har de åtminstone en chans att få ett värdigt liv.
- Vad vi har här i norra Libanon är tack vare PGS och de svenska teamen, säger Siham Abu Dabuse. Innan de kom var det ingen som tänkte på fysioterapi och CBR. De har gjort mycket för de handikappade i lägren.
Catrin OrmestadAdidas Yeezy shoes