"Vi behöver aktiviteter innanför muren"

Ur Palestina Nu 2/2006 - 30 år av solidaritet

De fyra flickorna rör sig runt i den lilla gympasalen. En sandsäck hänger vid ena väggen, och på den svarta tavlan på ena kortsidan har någon skrivit ”life is nothing”.

Flickorna joggar, stannar till och stretchar en stund, mjukar upp nacke, rygg och axlar och börjar sedan springa igen. Deras gymnastikskor smäller dämpat mot stengolvet. De är mellan fjorton och sexton år gamla, de bor alla i Abu Dis, och de tillhör eliten bland de kvinnliga fäktarna i Mellanöstern.

Två gånger i veckan kommer de hit till ungdomsklubben i Abu Dis och tränar under överinseende av Saed Sbah, som tränar det palestinska landslaget i fäktning. Det är inte för pengarnas skull han tillbringar två kvällar i veckan i en murrig gympasal i Abu Dis – han får bara lite fickpengar för besväret – utan för att han älskar fäktning, och för att han har en dröm.

- Det här är mitt liv. Och jag vill kunna representera Palestina i internationella mästerskap.

Det är en dröm som har besannats; i september förra året tog flickorna från Abu Dis ungdomsklubb fyra bronsmedaljer i de arabiska mästerskapen i fäktning i Jordanien. Och nästa månad skall de till Tunisien för nya tävlingar.

De fyra flickorna börjar bli allt mer uppvärmda, ansiktsfärgen stiger, de svettas och kliar sig under sjalarna. De övergår till att träna rusningar och intar fäktningsposer och så får de äntligen ta värjorna och sätta på sig maskerna. I dag skall de träna försvar.

Fäktning är egentligen en dyr sport. Såväl värjan som skyddsmasken kostar flera hundra dollar, alldeles för mycket pengar för de flesta palestinska familjer. Men de som fäktas på ungdomsklubben får låna all sin utrustning. Tjugo ungdomar tränar för att tävla, femtio fäktas enbart för nöjes skull.

En av flickorna, Arin Idis är fjorton och har tränat fäktning sedan hon var sju. De fyra flickorna tar en kort paus, och hon sätter sig ned och pratar en liten stund. Hon ger ett samlat och intelligent intryck och verkar åtskilligt äldre än sina fjorton år.

Vad får en palestinsk flicka att börja fäktas?

- Jag tycker om värjan, säger Arin Idis enkelt.

Men sedan talar hon länge och engagerat om varför hon tycker så mycket om att fäktas. Det handlar inte bara om att kunna hantera värjan, säger hon, det är också ett mentalt arbete.

- Du måste lära känna motståndaren, och dig själv, veta vilka svagheter hon har, och vilka du själv har.

Arin Idis tycker att hon har haft nytta av det hon lärt sig på fäktningen i det vardagliga livet. Det har lärt henne att koncentrera sig, och det har varit bra för självförtroendet. Och fäktningen har en social sida som betytt mycket för henne, på ungdomsklubben träffar hon sina vänner, och hon möter människor från hela världen när hon är ute och tävlar. Arin Idis var en av dem som vann ett brons i Jordanien, vilket gjorde hennes föräldrar mycket stolta. De har alltid stött och uppmuntrat henne. För dem var det aldrig något problem att ha en dotter som fäktas.

Och de palestinska pojkarna, är de inte rädda för en flicka med en värja…?

- Det behöver de inte vara. Om de inte gör något misstag, säger Arin Idis och skrattar.

Fäktningen är måhända den aktivitet som gett ungdomsklubben uppmärksamhet utanför Abu Dis, men här finns också många andra verksamheter: fotboll, basket, volleyboll, bordtennis, taekwondo, karate, den palestinska folkdansen dabke, workshops om demokrati, våld och droger och sommarläger för barn och ungdomar. De har även planer på att starta ett datortek.

Innan ungdomsklubben startade 1992 fanns det inget ställe för sport- och kulturaktiviteter i Abu Dis. I dag har klubben 600 medlemmar. Till klubben kommer inte bara barn och ungdomar från Abu Dis utan också från grannbyarna Azarya och Sawahra.

- Det är bättre att de är här än att de är ute på gatorna och möter soldaterna, säger Rami Fayez Rabee, ungdomsklubbens informationsansvarige.

Några som skulle ha hängt på gatorna och kastat sten på soldaterna om de inte haft klubben att komma till är Said och Ali som spelar bordtennis i rummet bredvid de kvinnliga fäktarna. De är båda i fjortonårsåldern, och sedan de var små har de kommit hit varje dag för att spela bordtennis eller fotboll, och de deltar också i sommarlägren och i andra aktiviteter.

De lägger motvilligt ned sina racketar och gör en paus i matchen när jag frågar dem hur det är att vara ung i Abu Dis.

- Bad! utbrister de på engelska.

- Why?

Det blir tyst ett ögonblick och de flinar lite och tittar på varandra.

- Boring!

I Abu Dis finns ingenting att göra. Och muren, och den israeliska avspärrningspolitiken, gör det omöjligt att åka någonstans, till Jerusalem eller någon annan stad på Västbanken.

- Och soldaterna kommer hit ibland, berättar pojkarna.

Det var inte mer än ett år sedan 16-åriga Fadi, som brukade komma hit för att spela fotboll, sköts till döds i dörren till ungdomsklubben.

Said och Ali fortsätter den avbrutna matchen, och jag tänker på orden som står skrivna på svarta tavlan i gympasalen. Det är nog inte mycket med livet i det ockuperade Palestina, där israelerna kontrollerar varje aspekt av livet.

Det är en situation som kan verka hopplös. Men Anam Zaqoub vill inte låta sig nedslås. Hon är den första kvinnan i ungdomsklubbens nyvalda styrelse.

- Jag tror att det finns mycket vi kan göra.

Medan den gamla styrelsen var mer inriktad på sport vill den nya bredda det kulturella utbudet, och Anoum Zaqoub vill ha mer aktiviteter för flickor och kvinnor.

- Vi skall samla kvinnor från Abu Dis och ta reda på vad för slags aktiviteter de behöver, både för sig själva och för sina barn. Jag tror att de har väldigt stora behov, men vi måste göra en utvärdering och få höra det från dem.

Anam Zaqoub vill till exempel ordna kurser i keramik som skulle kunna ge kvinnorna en liten inkomst, och kanske skulle klubben kunna hjälpa dem att starta egna företag. Hon berättar att det finns många familjer som är mycket fattiga och att bara sport inte är nog för att locka dem till klubben. Men att det är viktigt att verkligen få hit dem.

-Vi behöver aktiviteter innanför muren. Vi lever på en kringskuren plats. Vi är omringade. Så många barn måste varje dag klättra över muren för att kunna ta sig till skolan i al-Quds. Det är viktigt att det finns en plats som den här.

Det är en situation som gett upphov till många problem inuti familjerna, inte minst på grund av den höga arbetslösheten och den ekonomiska nedgången.

- Det leder till problem mellan män och kvinnor och barn. De behöver komma till en plats som den här.

I gympasalen har flickorna avslutat sitt träningspass. Arin Idis tar av sig fäktningsmasken och rättar till sin huvudsjal. Hon är svettig och andfådd, men hon ser lycklig ut. Hon nickar mot orden på svarta tavlan.

- Life is nothing without fencing, säger hon och ler stort.

Catrin OrmestadNike Zoom Kobe IV